Puggelin

Att öppna upp sig är bannemig inte lätt. Att våga säga något rakt ut, utan bortförklaringar. Man är rädd att göra den andra personen illa. Man är också rädd för att en själv ska uppfattas på ett speciellt sätt. Det kan vara pinsamma saker, saker som skrämmer upp folk. Det kan vara saker som får en att framstå som dum,konstig,äcklig,tråkig osv.

Det behöver bara vara små grejer också. Man kan tycka att de är otroligt onormala själv medan en annan skulle kunna skriva det i statusuppdateringen på Facebook. Det är från person till person. Att vara ärlig till 100% är svårt, riktigt svårt. Det finns massor av saker man skulle vilja säga men ändå inte. Det är som en spärr som håller en tillbaka. Till och med det här inlägget var svårt att skriva även fast jag egentligen inte avslöjar något. Men personer kan ta det fel...eller rätt också för den delen. För vad är egentligen rätt eller fel. Är detta bara ett inlägg i mängden som man glömmer lika fort som man läser det. Vissa av er har säkert inte ens läst ända hit. Ni tänkte att, nu är William sådär full med ointressant dravel igen. Vissa kanske tänker..åhh vilken djup sida han visar av sig..eller gud vad han är fjortis som skriver på detta vis. Man vet egentligen inte vad folk tycker, vad det än är man skriver. Fel signaler kan skickas ut. Man kan inte styra folks sinnen..det ska vara Gud då :P

Ibland tror jag det kan vara bra att släppa taget. Ut med alla hemligheter som tynger ner dig. Vore jag din vän så skulle jag tycka det var riktigt häftigt att du valde att berätta det här just för mig. Det vore en ära faktiskt. Det visar att du känner dig trygg nog att berätta det för mig och att du litar på mig. Sen kanske jag får en helt annan bild av dig efteråt men det är det värt. Det kan ju faktiskt vara en bättre bild. En konstig men charmig bild.