Puggelin

Svammel, nonsens och struntprat är det enda som kommer ut från min mun

Känner mig så nere och så dum

Har inte tagit tillvara på det som är viktigt

Tror inte jag har fattat livets mening riktigt

Jag har inte sett allt som man borde se

Inte gjort allt som man borde göra

Men nu ska det ske

Det är i alla fall vad jag fått höra

Det var vad en gammal man på bussen sa idag

Han satte sig bredvid mig som om ödet hade bestämt att det skulle bli jag

En vilsen själ utan framtidsutsikter skulle räddas från hans dystra humör

Innan hans inre demoner honom förgör

Resan skulle bli lång men nödvändig

För att inte tala om omständlig

Den gamle mannens plan var genial

För att ta mig ur min nedåtgående spiral måste jag ställas inför några tuffa val

Hur mycket är jag beredd att offra för att hitta min egen lycka

På vilka knappar måste jag trycka, vilka kroppsdelar måste jag stycka?

Jag skulle få stå öga mot öga mot min värste fiende, och komma ur striden leende

Jag skulle få be om förlåtelse till alla de jag förolämpat

Och bevisa att jag tagit nya vägar i livet och hur mycket jag har kämpat

Det kunde ta månader, år, decennier innan testet var utfört

Tanken slog mig flera gånger att det var kört

Men så en dag när hoppet nästan hade runnit ut

Så mötte jag den gamle mannen igen och han sa: Du har nu nått ditt slut.

Du har klarat det med bravur. Så passa på att ta del av livet och njut, nu är det din tur!

Att öppna upp sig är bannemig inte lätt. Att våga säga något rakt ut, utan bortförklaringar. Man är rädd att göra den andra personen illa. Man är också rädd för att en själv ska uppfattas på ett speciellt sätt. Det kan vara pinsamma saker, saker som skrämmer upp folk. Det kan vara saker som får en att framstå som dum,konstig,äcklig,tråkig osv.

Det behöver bara vara små grejer också. Man kan tycka att de är otroligt onormala själv medan en annan skulle kunna skriva det i statusuppdateringen på Facebook. Det är från person till person. Att vara ärlig till 100% är svårt, riktigt svårt. Det finns massor av saker man skulle vilja säga men ändå inte. Det är som en spärr som håller en tillbaka. Till och med det här inlägget var svårt att skriva även fast jag egentligen inte avslöjar något. Men personer kan ta det fel...eller rätt också för den delen. För vad är egentligen rätt eller fel. Är detta bara ett inlägg i mängden som man glömmer lika fort som man läser det. Vissa av er har säkert inte ens läst ända hit. Ni tänkte att, nu är William sådär full med ointressant dravel igen. Vissa kanske tänker..åhh vilken djup sida han visar av sig..eller gud vad han är fjortis som skriver på detta vis. Man vet egentligen inte vad folk tycker, vad det än är man skriver. Fel signaler kan skickas ut. Man kan inte styra folks sinnen..det ska vara Gud då :P

Ibland tror jag det kan vara bra att släppa taget. Ut med alla hemligheter som tynger ner dig. Vore jag din vän så skulle jag tycka det var riktigt häftigt att du valde att berätta det här just för mig. Det vore en ära faktiskt. Det visar att du känner dig trygg nog att berätta det för mig och att du litar på mig. Sen kanske jag får en helt annan bild av dig efteråt men det är det värt. Det kan ju faktiskt vara en bättre bild. En konstig men charmig bild.